Ida : Dom tror att dom vet vem jag är, det är det som är det värsta. Puckon jag hatar dom!
Sandor: Ibland tänker jag att nu ska jag va mig själv,visst,och det blir alltid lika fel.Det kanske betyder att jag ÄR lika fel.
Ida: Jag försöker inte ens.Förresten vet jag inte vem mej själv är.Hur ska man kunna veta det?
Sandor:Jag tror att jag vet.Men det kanske man inte gör.Tänk om man dör innan man hittar sitt sanna jag.Finns det ens nåt sånt?
Ida:Någon måste veta vem man är.Gud?
Sandor: Jag tror inte på gud.Han skiter i mig i så fall.
Ida:Jag tror på djävulen. Det känns alltid som nån alltid jävlas med mig.
Sandor:då är du inte ensam
Ida: Nä,han är alltid med mej.Sitter på axeln.
Sandor: Jag vill också ha sällskap, skitsamma om det är en djävul!
Ida: Han luktar illa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Johanna,
SvaraRaderadin händelse fångar verkligen en stor del av kärnan i boken, bra.
Erica